Jagar tiden
Ibland undrar jag om det enda människor gör är att ständigt jaga tiden. Varenda minut är planerad och man har ständigt tider att passa. Tror man att man får ut så mycket som möjligt av livet då? Inte konstigt att folk bryts sönder och samman av all stress som till slut blir omöjlig att hantera. Inget blir roligt längre och livet blir definitivt inte vad det kunde vara.
Ta idag som exempel. Tågtrafiken har under den tid jag pendlat till Göteborg varit under all kritik. Idag var inget undantag då vi blev stående på en station utan att kunna rulla vidare. Att Banverket arbetade med något på en station längre norrut var det enda vi fick veta. Ingen information om hur länge vi kunde tänkas bli stående fick vi heller. Genast blev folk som galna. Framför allt en yngre tjej svor och förbannade sig över Västtrafik. Av miljövänliga skäl hade hon under en tid valt att åka kollektivt, nu funderade hon minsann allvarligt på att skaffa sig den mest miljöförstörande bil man kan tänka sig. En annan kvinna hade en tandläkartid att passa så hennes enda alternativ var att utnyttja resegarantin och ta en taxi. Folk hetsade fram och tillbaka i gångarna och beklagade sig högt inför till synes för dem okända passagerare.
Jag tog min bok och sjönk in i den istället. Försökte göra mig så osynlig som möjligt. Jag ville inte heller bli stående, jag hade barn att hämta och ville hem så fort som möjligt, men vad göra? Att hetsa upp sig för en sån sak skulle definitivt inte göra saken bättre. 20 minuter senare rullade tåget igen och passagerarna kunde pusta ut lite grann även om de fortsatte föra diskussioner om vad för tider de hade att passa och hur deras planering spruckit p g a "förbannade Västtrafik".
Tid är tydligen ovärdeligt, synd bara att vi inte fångar nuet och gör det bästa av det istället för att stressa runt och jaga klockan. Vem blir lyckligare av det liksom?
Ta idag som exempel. Tågtrafiken har under den tid jag pendlat till Göteborg varit under all kritik. Idag var inget undantag då vi blev stående på en station utan att kunna rulla vidare. Att Banverket arbetade med något på en station längre norrut var det enda vi fick veta. Ingen information om hur länge vi kunde tänkas bli stående fick vi heller. Genast blev folk som galna. Framför allt en yngre tjej svor och förbannade sig över Västtrafik. Av miljövänliga skäl hade hon under en tid valt att åka kollektivt, nu funderade hon minsann allvarligt på att skaffa sig den mest miljöförstörande bil man kan tänka sig. En annan kvinna hade en tandläkartid att passa så hennes enda alternativ var att utnyttja resegarantin och ta en taxi. Folk hetsade fram och tillbaka i gångarna och beklagade sig högt inför till synes för dem okända passagerare.
Jag tog min bok och sjönk in i den istället. Försökte göra mig så osynlig som möjligt. Jag ville inte heller bli stående, jag hade barn att hämta och ville hem så fort som möjligt, men vad göra? Att hetsa upp sig för en sån sak skulle definitivt inte göra saken bättre. 20 minuter senare rullade tåget igen och passagerarna kunde pusta ut lite grann även om de fortsatte föra diskussioner om vad för tider de hade att passa och hur deras planering spruckit p g a "förbannade Västtrafik".
Tid är tydligen ovärdeligt, synd bara att vi inte fångar nuet och gör det bästa av det istället för att stressa runt och jaga klockan. Vem blir lyckligare av det liksom?
Betydelsen av kläder och språk
Har nästan lyckats kämpa mig igenom hela hemtentan som ska lämnas in på onsdag. Sista frågan handlar om kläder och språk med anknytning till maktrelationer och hierarki. Tanken slog mig att det vore intressant att studera folks reaktioner om den nye manlige chefen för ett stort internationellt företag skulle träda in i sammanträdeslokalen för första gången iförd kortkort och snacka förortsslang. Skulle hans meritlista spela nån roll i en sån situation? Troligtvis inte och det säger en del om våra föreställningar och fördomar.
Paus i hemtentandet
Har som avslutning på kursen Kultur och identitet i dagens värld en hemtenta på fyra sk essäfrågor. Vi ska skriva 600 ord +/- 10% som svar på varje fråga. De är minst sagt omfattande! På onsdag ska det vara klart. Har gjort klart fråga 1 och vad gäller fråga 2 så har jag präntat ner en massa saker jag tänkt skriva om, så det känns som att allt ändå är under kontroll. Idag har jag inte tänkt ägna mer åte det.
Kan trots allt inte låta bli att fundera över ett fenomen jag läste om i monografin Righteous Dopefiend. Den handlar om hemlösa, heroinmissbrukare som bor under San Fransiscos motorvägar. Där ser hierarkin väldigt annorlunda ut än i övriga "världen". Längst ner på botten av hierarkin befinner sig de vita männen! Märkligt med tanke på vilken etnicitet och genus de flesta av världens mäktigaste människor har. Jag funderar över hur det kan bli så omvänt och vad det egentligen kommer sig att vita oftast har och har haft makten över svarta. Visst är det lite lustigt?
Kan trots allt inte låta bli att fundera över ett fenomen jag läste om i monografin Righteous Dopefiend. Den handlar om hemlösa, heroinmissbrukare som bor under San Fransiscos motorvägar. Där ser hierarkin väldigt annorlunda ut än i övriga "världen". Längst ner på botten av hierarkin befinner sig de vita männen! Märkligt med tanke på vilken etnicitet och genus de flesta av världens mäktigaste människor har. Jag funderar över hur det kan bli så omvänt och vad det egentligen kommer sig att vita oftast har och har haft makten över svarta. Visst är det lite lustigt?
Locus och focus
Clifford Geertz citat "The locus of study is not the object of study..." är tydligen väldigt känt inom antropologins värld. Vad han vill säga med detta tycker jag förklarar ganska bra vad antropologi handlar om. Antropologi handlar inte om att studera en plats t ex en stad, en by, en skola utan att studera människan som samhällsvarelse och som bärare och skapare av kultur. "The object of study" är en fråga man vill ha svar på, vad gör man och varför? Jag tycker det är oerhört intressant och ger verkligen perspektiv på tillvaron.
Allmänmänskliga saker är något vi alla har gemensamt t ex döden. Vi ska alla den vägen vandra, men det finns så oerhört många sätt att hantera en närståendes död. Ta begravning som exempel. På ställen i Indonesien är det mkt viktigt att den döde begravs inom 24 h, i Nederländerna inom 5 dagar, i ett område i Grekland behandlar man den döde som enbart sjuk och inte död. Personen balsameras och tas omhand av familjen. Först efter 7 år (!!) anses personen död och kan begravas. Om jag inte missminner mig så gräver man upp personen igen efter ytterligare 7 år och utför ännu en begravningsceremoni som ett sista slutgiligt farväl. I Sverige kan vi ibland vänta upp till en månad innan vi (hinner med?) att begrava våra närstående. Varför väntar vi i Sverige så länge med att begrava, när man i ett såpass närliggande land som Nederländerna anser att begravning ska ske inom 5 dagar? Prioriterar vi det inte så högt att vi anser oss ha tid? Kan det vara så att det speglar vårt upptagna och stressade samhälle där man ens inte tar sig tid att begrava de som stått en nära? Eller har det andra orsaker? Det tål att tänkas på.
Allmänmänskliga saker är något vi alla har gemensamt t ex döden. Vi ska alla den vägen vandra, men det finns så oerhört många sätt att hantera en närståendes död. Ta begravning som exempel. På ställen i Indonesien är det mkt viktigt att den döde begravs inom 24 h, i Nederländerna inom 5 dagar, i ett område i Grekland behandlar man den döde som enbart sjuk och inte död. Personen balsameras och tas omhand av familjen. Först efter 7 år (!!) anses personen död och kan begravas. Om jag inte missminner mig så gräver man upp personen igen efter ytterligare 7 år och utför ännu en begravningsceremoni som ett sista slutgiligt farväl. I Sverige kan vi ibland vänta upp till en månad innan vi (hinner med?) att begrava våra närstående. Varför väntar vi i Sverige så länge med att begrava, när man i ett såpass närliggande land som Nederländerna anser att begravning ska ske inom 5 dagar? Prioriterar vi det inte så högt att vi anser oss ha tid? Kan det vara så att det speglar vårt upptagna och stressade samhälle där man ens inte tar sig tid att begrava de som stått en nära? Eller har det andra orsaker? Det tål att tänkas på.
Medicinsk antropologi
Ett ämne som verkar mycket intressant. Det kan vara svårt för oss i Väst att föreställa oss att det finns andra sätt än det biomedicinska att se på sjukdom och hälsa.
Läste en artikel ur Socialmedicinsk tidsskrift nr 6/2004 av Johan Wendel med anknytning till föreläsningen på universitetet imorgon. Den handlade om sjukdomsförklaringar på Kuba, där häxeri är vanligt förekommande. Man berättar om en kvinna med plötsliga, kraftiga blödningar från underlivet som av läkare fått beskedet att hon var tvungen att ta bort livmodern p g a problem med denna. Då hon tidigare varit utsatt för häxeri besökte hon en sk santeríapräst för att undersöka om det låg häxeri bakom även denna gång. Det visade sig att så var fallet. Hennes svärmor hade sänt en ond ande på henne, vilket lett till att läkaren ställt fel diagnos. Kvinnan uppmanades bryta med sin man och dennes familj och när hon gjort detta blev hon så småningom återställd. Hon besökte återigen läkare som konstaterade att livmodern var normal.
Det till synes kroppliga problemet hade alltså sociala bakomliggande orsaker. Det fick mig att fundera över vilka faktorer läkare egentligen tar hänsyn till när de ställer diagnoser och ordinerar behandling. Jag hoppas få reda på lite mer intressant inom den medicinska antropologin på föreläsningen imorgon.
Läste en artikel ur Socialmedicinsk tidsskrift nr 6/2004 av Johan Wendel med anknytning till föreläsningen på universitetet imorgon. Den handlade om sjukdomsförklaringar på Kuba, där häxeri är vanligt förekommande. Man berättar om en kvinna med plötsliga, kraftiga blödningar från underlivet som av läkare fått beskedet att hon var tvungen att ta bort livmodern p g a problem med denna. Då hon tidigare varit utsatt för häxeri besökte hon en sk santeríapräst för att undersöka om det låg häxeri bakom även denna gång. Det visade sig att så var fallet. Hennes svärmor hade sänt en ond ande på henne, vilket lett till att läkaren ställt fel diagnos. Kvinnan uppmanades bryta med sin man och dennes familj och när hon gjort detta blev hon så småningom återställd. Hon besökte återigen läkare som konstaterade att livmodern var normal.
Det till synes kroppliga problemet hade alltså sociala bakomliggande orsaker. Det fick mig att fundera över vilka faktorer läkare egentligen tar hänsyn till när de ställer diagnoser och ordinerar behandling. Jag hoppas få reda på lite mer intressant inom den medicinska antropologin på föreläsningen imorgon.
