Jagar tiden
Ibland undrar jag om det enda människor gör är att ständigt jaga tiden. Varenda minut är planerad och man har ständigt tider att passa. Tror man att man får ut så mycket som möjligt av livet då? Inte konstigt att folk bryts sönder och samman av all stress som till slut blir omöjlig att hantera. Inget blir roligt längre och livet blir definitivt inte vad det kunde vara.
Ta idag som exempel. Tågtrafiken har under den tid jag pendlat till Göteborg varit under all kritik. Idag var inget undantag då vi blev stående på en station utan att kunna rulla vidare. Att Banverket arbetade med något på en station längre norrut var det enda vi fick veta. Ingen information om hur länge vi kunde tänkas bli stående fick vi heller. Genast blev folk som galna. Framför allt en yngre tjej svor och förbannade sig över Västtrafik. Av miljövänliga skäl hade hon under en tid valt att åka kollektivt, nu funderade hon minsann allvarligt på att skaffa sig den mest miljöförstörande bil man kan tänka sig. En annan kvinna hade en tandläkartid att passa så hennes enda alternativ var att utnyttja resegarantin och ta en taxi. Folk hetsade fram och tillbaka i gångarna och beklagade sig högt inför till synes för dem okända passagerare.
Jag tog min bok och sjönk in i den istället. Försökte göra mig så osynlig som möjligt. Jag ville inte heller bli stående, jag hade barn att hämta och ville hem så fort som möjligt, men vad göra? Att hetsa upp sig för en sån sak skulle definitivt inte göra saken bättre. 20 minuter senare rullade tåget igen och passagerarna kunde pusta ut lite grann även om de fortsatte föra diskussioner om vad för tider de hade att passa och hur deras planering spruckit p g a "förbannade Västtrafik".
Tid är tydligen ovärdeligt, synd bara att vi inte fångar nuet och gör det bästa av det istället för att stressa runt och jaga klockan. Vem blir lyckligare av det liksom?
Ta idag som exempel. Tågtrafiken har under den tid jag pendlat till Göteborg varit under all kritik. Idag var inget undantag då vi blev stående på en station utan att kunna rulla vidare. Att Banverket arbetade med något på en station längre norrut var det enda vi fick veta. Ingen information om hur länge vi kunde tänkas bli stående fick vi heller. Genast blev folk som galna. Framför allt en yngre tjej svor och förbannade sig över Västtrafik. Av miljövänliga skäl hade hon under en tid valt att åka kollektivt, nu funderade hon minsann allvarligt på att skaffa sig den mest miljöförstörande bil man kan tänka sig. En annan kvinna hade en tandläkartid att passa så hennes enda alternativ var att utnyttja resegarantin och ta en taxi. Folk hetsade fram och tillbaka i gångarna och beklagade sig högt inför till synes för dem okända passagerare.
Jag tog min bok och sjönk in i den istället. Försökte göra mig så osynlig som möjligt. Jag ville inte heller bli stående, jag hade barn att hämta och ville hem så fort som möjligt, men vad göra? Att hetsa upp sig för en sån sak skulle definitivt inte göra saken bättre. 20 minuter senare rullade tåget igen och passagerarna kunde pusta ut lite grann även om de fortsatte föra diskussioner om vad för tider de hade att passa och hur deras planering spruckit p g a "förbannade Västtrafik".
Tid är tydligen ovärdeligt, synd bara att vi inte fångar nuet och gör det bästa av det istället för att stressa runt och jaga klockan. Vem blir lyckligare av det liksom?
Kommentarer
Trackback
