Locus och focus
Clifford Geertz citat "The locus of study is not the object of study..." är tydligen väldigt känt inom antropologins värld. Vad han vill säga med detta tycker jag förklarar ganska bra vad antropologi handlar om. Antropologi handlar inte om att studera en plats t ex en stad, en by, en skola utan att studera människan som samhällsvarelse och som bärare och skapare av kultur. "The object of study" är en fråga man vill ha svar på, vad gör man och varför? Jag tycker det är oerhört intressant och ger verkligen perspektiv på tillvaron.
Allmänmänskliga saker är något vi alla har gemensamt t ex döden. Vi ska alla den vägen vandra, men det finns så oerhört många sätt att hantera en närståendes död. Ta begravning som exempel. På ställen i Indonesien är det mkt viktigt att den döde begravs inom 24 h, i Nederländerna inom 5 dagar, i ett område i Grekland behandlar man den döde som enbart sjuk och inte död. Personen balsameras och tas omhand av familjen. Först efter 7 år (!!) anses personen död och kan begravas. Om jag inte missminner mig så gräver man upp personen igen efter ytterligare 7 år och utför ännu en begravningsceremoni som ett sista slutgiligt farväl. I Sverige kan vi ibland vänta upp till en månad innan vi (hinner med?) att begrava våra närstående. Varför väntar vi i Sverige så länge med att begrava, när man i ett såpass närliggande land som Nederländerna anser att begravning ska ske inom 5 dagar? Prioriterar vi det inte så högt att vi anser oss ha tid? Kan det vara så att det speglar vårt upptagna och stressade samhälle där man ens inte tar sig tid att begrava de som stått en nära? Eller har det andra orsaker? Det tål att tänkas på.
Allmänmänskliga saker är något vi alla har gemensamt t ex döden. Vi ska alla den vägen vandra, men det finns så oerhört många sätt att hantera en närståendes död. Ta begravning som exempel. På ställen i Indonesien är det mkt viktigt att den döde begravs inom 24 h, i Nederländerna inom 5 dagar, i ett område i Grekland behandlar man den döde som enbart sjuk och inte död. Personen balsameras och tas omhand av familjen. Först efter 7 år (!!) anses personen död och kan begravas. Om jag inte missminner mig så gräver man upp personen igen efter ytterligare 7 år och utför ännu en begravningsceremoni som ett sista slutgiligt farväl. I Sverige kan vi ibland vänta upp till en månad innan vi (hinner med?) att begrava våra närstående. Varför väntar vi i Sverige så länge med att begrava, när man i ett såpass närliggande land som Nederländerna anser att begravning ska ske inom 5 dagar? Prioriterar vi det inte så högt att vi anser oss ha tid? Kan det vara så att det speglar vårt upptagna och stressade samhälle där man ens inte tar sig tid att begrava de som stått en nära? Eller har det andra orsaker? Det tål att tänkas på.
Kommentarer
Trackback
